Några timmar från glittret och surret på Costa del Sol ligger Cádiz, en av Europas äldsta städer, en hamnstad som med sin anspråkslöshet, utsökta fisk- och skaldjursrestauranger och forna glans får mig att längta efter ett enklare liv.
Cádiz är huvudstad i provinsen med samma namn, en av åtta provinser i Andalusien, och var under 1700-talet Spaniens viktigaste hamn och port till Amerika. Den gamla delen av staden är omgiven av hav i tre riktningar och full av byggnader som påminner om dess storslagna historia.
Första gången jag besökte staden var under trettondagshelgen 2006. Jag var på mitt arbete i Marbella då en väninna ringde från Puerto de Santa Maria, strax utanför Cádiz, och undrade om jag ville äta middag med henne samt några kompisar från Madrid. Jag var inte svårövertalad utan satte mig i bilen och körde de två timmarna till en lysrörsupplyst fiskrestaurang där jag avnjöt mina första tortillitas de camarones (små friterade pannkakor med hela miniräkor...typ).
Dagen efter besökte jag Cádiz katedral och utsikten över strandpromenaden med dess vindpinade palmer - långt ifrån Marbellas välfriserade rabatter, horisonten där en azurblå himmel mötte ett glittrande hav samt den efterföljande lunchen på en fullpackad bar där vi åt skaldjur stående, gav staden en plats i mitt hjärta för alltid.
Sommaren 2017 besökte jag Cádiz igen, denna gång tillsammans med min man. Det var i mitten av juli och varma och svettiga sökte vi skugga längs de vindlande gränderna i gamla stan. Vi besökte återigen katedralen och lämnade den gassande solen och sorlet för att istället omslutas av stillhet och svalka och naturligtvis ville jag upp i tornet, Levante, för att njuta av utsikten. Jag blev inte besviken denna gången heller.
Efter en enkel lunch på en av de otaliga små tapasrestaurangerna besökte vi Castillo de Santa Catalina, ett fort som sträcker sig ut i havet nära stadskärnan. Vi tog även ett efterlängtat dopp och närheten till Atlanten gör vattentemperaturen behagligt svalkande.
Vi bodde på ett välkänt hotell, Monasterio de San Miguel, ursprungligen ett kloster, i Puerto de Santa Maria. Den smakfulla inredningen i de gemensamma utrymmena är full av religiösa motiv och artefakter vilket skapar en sakral känsla och manar till eftertanke. Hotellet har ett trevligt poolområde med vackra hibiskusbuskar i det som jag förmodar var den gamla klosterträdgården. Frukosten var enkel men full av de typiska och ständigt förekommande spanska delikatesserna: jamón serrano, tortilla de patatas, lomo och naturligtvis riktigt gott kaffe. Ingen mimosa, dock...
En kväll åt vi middag på den klassiska restaurangen Romerijo och återigen stiftade jag bekantskap med den mångfald av olika typer av räk- och kräftdjur som dominerar regionen. Inget för den känslige då de ofta är hela och man äter både ögon och ben, men gott till en fräsch, men alltid slarvigt ihopblandad, ensalada mixta, vanligtvis bestående av solmogna tomater, söt, gul lök, majs på burk, riven och picklad morot, isbergssallad och ofta tonfisk. Salladen avnjuts med fördel med salt, peppar, generöst med olivolja samt dito vitt, torrt vin. Och sherryvinäger, Vinagre de Jerez, som produceras i provinsen, så klart!
Cádiz är en stad som är stolt över sin långa historia men som utstrålar melankoli, inte ovanligt i södra Spanien där livet många gånger har varit hårt, en känsla som förstärks av de många imponerande men slitna byggnaderna. Staden har dessutom tuff konkurrens om turister och andra besökare med andra andalusiska, och kanske mer lättillgängliga, städer som Granada och Sevilla.
Jag lämnade Cádiz men en känsla av att vilja leva ett enklare liv där man ser lika mycket bakåt som framåt och uppskattar de små sakerna i livet som glittret från havet, enkelt tillagad färsk fisk och kanske ett glas iskall sherry.