Långhalsar, anyone?

Portugal är känt för sin goda mat från havet; nyfångad fisk och en uppsjö av spännande skaldjur. När jag besökte Lissabon upptäckte jag att det som anses vara en delikatess i ett land ibland kan mötas med viss skepsis hos andra, mer ovana, middagsgäster...som jag själv.

Vattnet är ständigt närvarande, här floden Tajo som mynnar ut i Atlanten i Lissabon.

Jag hade hört talas om långhalsar tidigare, eller percebes som de heter på spanska och portugisiska. Det är en typ av kräftdjur som lever på hårda ytor som klippor och stenar i havet. Jag har aldrig sett dem i Sverige men tydligen finns fyra, av 183, bofasta arter här.

En viss art långhalsar anses vara en delikatess och är enligt en del källor världens dyraste skaldjur. Anledningen till det höga priset är att de är farliga att skörda då de sitter fast på klippor vid Atlantkusten i Galicien och Portugal med höga och våldsamma vågor.

What you see is what you get - som man brukar säga.

Jag har aldrig varit i Galicien men när jag besökte Lissabon ville jag testa detta märkliga kräftdjur. I Portugal är långhalsar mycket vanligt förekommande och kostar en bråkdel jämfört med Spanien.

Naturligtvis ville jag gå på en riktigt bra restaurang och efter lite efterforskningar föll valet på klassiska Cervejaria Ramiro från 1956. Vi fick stå i kö i 30 min för att komma in men väl inne i restaurangen gick serveringen i rekordfart. Vi beställde en tallrik långhalsar, grillade räkor och friterad bläckfisk.

Långhalsarna har ett särpräglat utseende med en kloliknande topp på en bred, stjälkliknande bas täckt av grovt, mörkt skinn och smakar som kräftor men är något sötare. Som Göteborgare är jag inte främmande för skaldjur och jag äter det mesta men jag måste erkänna att dess inte helt aptitliga yttre påverkade mig något.

Trots den egentligen opersonliga behandlingen på restaurangen var det ett trevligt och minnesvärt besök fyllt av lysrör, vita pappersdukar (som blixtsnabbt byts vid varje ny gäst) och våtservetter. Jag vet inte om jag kommer att beställa långhalsar igen men jag rekommenderar alla att testa detta urtidsdjur.

Men skölj ner dem med en stor klunk vinho verde.

Dag och natt i Vejer de la Frontera

Los pueblos blancos är en serie vita byar och städer i provinserna Málaga och Cádiz i Andalusien. Min favoritby är Vejer de la Frontera och ett besök för att äta lunch, promenera eller beundra arkitekturen är ett måste om man befinner sig i regionen.

Vejer de la Frontera är en av många pueblo blancos i Andalusien, de flesta ligger i eller i närheten av naturreservatet Sierra de Grazalema.

Vejer de la Frontera är en bergsby i provinsen Cádiz belägen 200 m över havet och nås genom smala serpentinvägar. Byn är hemvist till drygt 12 000 personer men dess historia, vackra arkitektur och behagliga medelhavsklimat gör den populär hos besökare året om.

Jag och min man anlände till Vejer de la Frontera från kusten i juli 2017. Vi körde på slingrande vägar genom en kuperad trakt som dominerades av jordbrukslandskap, tjuruppfödning och apelsinlundar. Efter att vi hade checkat in på det enkla men trevliga pensionatet La Janda promenerade vi till centrum av byn för att äta lunch. Det var sent under siestan, gatorna var folktomma och hettan var nästan förlamande, de flesta restauranger hade inte längre öppet och husen hade stängda fönsterluckor och dörrar för att hålla värmen ute.

Under siestan håller sig de flesta inomhus för undgå den värsta middagshettan.

Till slut hittade vi en öppen restaurang och beställde några tapas. När vi fick vår mat insåg jag snabbt att Vejer de la Frontera inte var en by som alla andra. Våra croquetas, vår jamón serrano och vår gazpacho samt vinet var i toppklass och långt mer sofistikerad än maten på de flesta restauranger belägna i små bergsbyar.

Efter lunchen promenerade vi runt lite innan värmen gjorde oss för trötta och vi gick tillbaka till pensionatet för att vila innan middagen.

Vejer de la Frontera är full av pittoreska gränder.

På vår rundvandring såg vi många gamla kyrkor. Här är Virgen de la Oliva, byns skyddshelgon..

Estatua de la Cobijada - en staty av en kvinna iklädd Vejers traditionella dräkt, la cobijada, en heltäckande klädsel som täcker allt utom ett öga. Den har troligtvis sitt ursprung under 1500- eller 1600-talet och trots att den kan uppfattas som muslimsk tros den ha kristet ursprung. Idag finns mycket få kompletta dräkter bevarade.

Vid solnedgången lämnade vi pensionatet igen och det var som att komma till en ny plats. Plötsligt var det fullt av folk ute, bofasta samt spanska och utländska turister, barn lekte i gränderna och restaurang efter restaurang öppnade. De tidigare så tillslutna husen drog upp sina jalusier och det visade sig att Vejer de la Frontera var full av mysiga butiker och affärer som sålde korgar, smycken, keramik, souvenirer och exklusiva kläder. Det var till exempel då jag upptäckte det spanska märket La Jaca från Murcia.

Vi strosade runt en stund innan middagen, besökte butiker och min man klippte håret. Sedan åt vi en mycket god middag på en takterrass med utsikt över det mörka landskapet. Nästa dag var det dags för oss att bege oss mot kusten igen och vi satte in gps:en på Tarifa.

Jag har svårt att föreställa mig en mer rogivande utsikt.

Som alltid när jag besöker den Andalusiska landsbygden och upplever det lugna tempot, respekten för historien och njuter av det fantastiska landskapet långt ifrån köksöar, bilköer och airpods tänker jag att det är kanske är här som jag egentligen hör hemma.

Medelhavets blomsterprakt - del 1

Få saker är härligare än att resa ifrån ett grått och kallt Sverige och landa i ett soligt land kring Medelhavet med färgsprakande blomsterprakt. Det är som att färdas från en film i svartvitt till en film i färg och ger direkt energi och livsglädje.

Bougainvillea och hortensia trivs på trevliga hotellet Meson de Sancho i Tarifa, Spanien.

Jag brukar försöka att planera in mina utlandsresor så att jag anländer vid lunchtid och det första jag gör är att leta upp en trevlig restaurang, allra helst med uteservering. En fräsch sallad, ett glas kallt, vitt vin, lite solsken samt närhet till blommor och hav är allt jag behöver här i livet. Speciellt blommor.

Kring Medelhavet blommar det året om och gräset är alltid grönt. Många gånger blommar det till och med mer under vår och höst då sommaren kan vara för torr.

Här kommer några av mina favoriter - men jag har många fler.

Den söta Blyblomman i exakt min favoritnyans av himmelsblått ser man ofta kring Medelhavet trots att dess ursprung är Sydafrika. Den finns även i en vit version.

Denna roliga buske kan bli riktigt hög och tillhör Änglatrumpetsläktet (mycket passande namn) och kommer ursprungligen från Sydamerika. Blommorna är stora och väldoftande.

Jag älskar den tropiska känsla som Bananplantan tillför. Den kommer ursprungligen från sydöstra Asien men har funnit sig väl tillrätta och är vanlig kring Medelhavet idag. Inget skulle göra mig gladare än att ha en egen liten täppa med några bananplantor och kanske en palm.

Varje vår köper jag med stor entusiasm medelhavsväxter och varje vinter blir jag lika besviken när de inte klarar sig i vår torra, mörka och alldeles för varma inomhusmiljö. Många har jag dock lyckats få att överleva genom att placera dem i vårt sommarhus med en temperatur på cirka 10 grader under vinterhalvåret. Det kan även fungera med ett uterum som är svalt under vintern. Jag vattnar växterna sparsamt cirka en gång i månaden och ställer ut dem så fort dygnstemperaturen ligger över 10-15 grader.

I mitt fönster hemma har jag en ledsen hibiskus och en slokande bougainvillea och i sommarhuset kämpar ett olivträd och några pelargoner. Just nu är jag på jakt efter Mimosa (växten alltså!), Oleander och Blyblomma för att skapa mitt egna lilla Medelhavshörn här i Göteborg. Håll tummarna!