Olive oil - a must in the Mediterranean kitchen.

A hispanophile at heart, but my favorite olive oil is actually from Nice in southern France. Nicolas Alziari does not only offer an exquisite range of olive oils but has also the most beautiful bottles and tins in typical Provençal colors. I mean, just look at them!

The house of Nicolas Alziari has been in the olive oil business since 1868 and is one of the most important French producers. They focus on every detail in the olive oil manufacturing and is offering a wide range of different products. An early competitive advantage was using the terminology of wine producers and creating grand cru olive oils that range from mild, mild and fruity to intense and fruity.

I first came in contact with the Nicolas Alziari olive oil when visiting Nice back in 2012. The hotel on Promenade des Anglaise where we stayed featured the olive oil in their reception area. Drawn to the colorful design I spoke to the receptionist who told me that not only did Nicolas Alziari have their own little olive oil shop in Nice (since 1920) they also had a restaurant called La Table Alziari.

The Nicolas Alziari shop on 14 Rue Saint-Francois de Paule in Nice.

My husband and I decided to have dinner there and arrived at a modest, and almost hidden, little gem on 4 Rue Francois Zanin, in the old town. The family owned restaurant served traditional French cuisine from the region in a relaxed and friendly atmosphere and it has since become our absolute favorite restaurant in the area.

But back to the olive oil; I really enjoy the sweet, nuttery taste of their cuvée prestige and a visit to their nice shop is a must when at the French riviera.

Visit their web site here

Jamón Jamón

Spansk, lufttorkad skinka från svarta iberiska grisar är så nära himlen man kan komma på jorden. Pues, enligt mig i alla fall.

Här hänger skinkorna på rad. Foto från Avenida Severo Ochoa i Marbella.

Jamón (spanska för skinka) Ibérico och lufttorkas vanligen mellan 24 och 48 månader. Jamón Ibérico ska inte blandas ihop med den vanligt förekommande Jamón Serrano från vita grisar. Ibérico-skinkan har dessutom betydligt högre fetthalt vilket gör den extra smakrik.

En klassisk spansk restaurang! I detta fall El Chinitas i Malaga, en restaurang där jag har firat otaliga födelsedagar sedan 90-talet.

Skinkan klassificeras enligt färgerna vit, grön, röd och svart etikett beroende på grisens kost och hur renrasiga de är. Ekollon är key när det gäller framställning av skinka och den finaste skinkan kommer från renrasiga grisar som har haft en kost bestående av ekollon under sin sista tid.

Jag avnjuter helst min skinka tillsammans med "picos" en sorts hårda, korta grissinis. De finns i alla matvaruaffärer och från olika märken. Viktigt är att de är från Jerez och gjorda på olivolja.

Det är endast renrasiga iberiska grisar med en kost bestående av ekollon som får kallas pata negra.

Buen aprovecho!

The ultimate Eternal Vacation must-have: Espadrillos

Inget (inget!) utstrålar mer avslappnad elegans än espadrillon - den spanska tygskon med repsula som har sitt ursprung i Pyrenéerna.

I sitt rätta element - en strand i Marbella.

Namnet espadrillos som vi använder i svenskan kommer från franskan som i sin tur har lånat det från katalanskans esparto, ett slitstarkt Medelhavsgräs som används för att göra – just det - rep. På spanska heter skon alpargata och på baskiska espartina.

Redan på 1300-talet började man tillverka skor med repsula i Katalonien och de var från början en sko för arbetarklassen. Idag säljs de över hela världen och är lika självklara på stranden, på lunchen som på barerna runt Medelhavet. De utstrålar ledighet, sorglöshet, avslappnad elegans och nonchalans - i ordets mest positiva bemärkelse.

Espadrillos är vanligtvis gjorda av kanvas eller bomull och finns i alla färger. Oftast är de platta men det finns även en version för damer med kilklack, en modell som Yves Saint Laurent gjorde populär på 70-talet. På en marknad i Spanien kostar ett par enkla espadrillos sällan mer än 10 € men flera stora modehus producerar numera sina egna varianter och de kan kosta upp till 500 €.

Personligen skulle jag aldrig köpa espadrillos av ett särskilt märke eller betala mer än 30-40 € då det är just enkelheten som tilltalar mig.

Dag och natt. Vardag eller galej. Espadrillos funkar nästan alltid.

Det populära skomärket TOM’s är inspirerat av espadrillon efter att grundaren hade besökt Argentina och såg hur gauchos (argentinska ”cowboys”) bar bekväma kanvasskor i espadrille-modell fast med gummisula. Den modellen hade sin tur blivit populär i Argentina via spanska (främst baskiska) invandrare under slutet av 1800-talet (hänger ni med?).

Espadrillos funkar naturligtvis även på mitt kära Orust - i alla fall sedan 1993 då jag köpte mitt första par på den grekiska ön Santorini. Sedan dess har jag haft otaliga modeller i alla upptänkliga färger. Just nu håller jag på och sliter ut ett par gula och ett par rosa.

Mellan mig och skorna med repsula utspelar sig en livslång kärlekshistoria.

Muac!